Årsskrift för 1996

En av Erik Beckman-sällskapets viktigaste uppgifter är att "öka intresset för Erik Beckman och hans författarskap". (§2 i stadgarna.) I ljuset av denna programförklaring bör man betrakta sällskapets skriftserie.

Hittills har vi utkommit med ett nummer per år. Det första, Av jordbeckman är du kommen (1996), består till stora delar av minnesartiklar över Beckman, hans författarskap och hans betydelse i den svenska litteraturen.
      

Årsskrift för 1997

Nummer två, Tilltalets paradox (1997), är ett häfte i lite enklare utförande som innehåller Christer Ekholms avhandlingsplan om just Hertigens kartonger. Syftet med den blivande avhandlingen sägs vara att genom en detaljerad och perspektivrik undersökning av romanen ge en bild av Beckmans särart som författare. Planen är godkänd vid ett handledarmöte på Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.

Årsskrift för 1998

Skriftseriens nummer tre, den lilla boken Känner vi igen oss (1998), har en layout som gör den förvillande lik nummer ett ­ vilket naturligtvis rymmer en poäng, eftersom bild, självbild och avbild utgör dess teman, olika typer av bärande illustrationer dess merpart.

Först ett tidigare opublicerat originalbidrag av Erik Beckman själv: fem kortare texter som var tänkta att bli hans debut som serieförfattare ihop med Marianne Enquist i Dagens Nyheter. Då, 1988, rann det hela ut i sanden, men tio år senare blev alltså projektet fullbordat i och med Enquists nyproducerade bilder.
    
För den största avdelningen i boken svarar den tio år äldre brodern Bengt Beckman, som med hjälp av samtida fotografier och teckningar hopförda med en nyskriven text berättar om en resa som brödraparet gjorde till Lofoten 1957 ­ och om hur Bengt Beckman (inte) känner igen sig i de episoder ur broderns "mosebok" Katt och sten, som emanerade ur resan några decennier senare.
    
Sven Hansell bidrar också med en essä om romanen Jag känner igen mej, som tar upp just bild, självbild och identitet. Skriftserien har för övrigt som inofficiell ambition att på sikt ha publicerat minst en essä vardera om Erik Beckmans samtliga 19 böcker.
  

Årsskrift för 1999

    
I två parallellhandlingar får vi dels vara med om en guidad visning av "författarens" hus och dels en kraftmätning mellan kung Salomo, suparbrodern Hiram och en kopparslagare som eggas till stordåd. Drottningar, härförare, systrar, kvinnor och fyllon hör också till rollerna. Samt inte minst en katt. Och Gud.
    
Vi känner igen oss i mycket av årgångsbeckmanianan: misstron mot och tilltron till språket, de bibliska motiven, där bland annat byggandet av Babels torn tycks spela en symbolisk roll, det självbiografiska draget, humorn, lekfullheten, den halsbrytande komiken men också allvaret, vemodet och sorgen. Flera av rollfigurerna talar så småningom förbi varandra, som hos Beckett eller i en absurdistisk pjäs, ibland rent av ännu mer nedbrutet än så. Ändå är texten på det hela taget oerhört amusant ­ och uppbygglig, på Beckmans karakteristiska vis.
    
Det var tänkt att Kvalstervägen skulle sättas upp på Dramaten i mitten av 1980-talet. Dramaturgen Magnus Florin ger i ett par efterord i boken först samtida läsanvisningar, sedan en förklaring till varför det aldrig blev någon färdig uppsättning. En av Beckmans vänner, Arne Helldén och hans återberättade västgötahistoria, tecknar också en bakgrund kring dramats tillkomst.
    
Fortfarande väntar Kvalstervägen på sitt uruppförande. Förhoppningsvis ökar publiceringen av dramat avsevärt sannolikheten för att det förr eller senare ska ha världspremiär.

Årsskrift för 2002
 

Inlandsbanan i nyutgåva, utgiven av Modernista.

Inlandsbanan är Erik Beckmans femte bok, efter två diktsamlingar och romanerna Någon något och Hertigens kartonger . Inlandsbanan är på många sätt Beckman som Beckmycknast eller Beckmest. Helt enkelt bäst, skulle jag själv säga: Inlandsbanan som hela den svenska litteraturens främsta byggnadsverk och högsta punkt över havet. Lika komplex som självklar, lika ny nu som 1967. Möjlig att långsamt läsa tur-och-retur hur många gånger som helst, men också väl värd en enkel resa i Beckmansk maxfart. [...] Och det är verkligen en ytterst bra roman, en gripande, en stor, och det där med att den skulle vara så förbannat märklig kan man egentligen strunta i.

Ur Malte Perssons förord

Årsskrift för 2003
 

Den här dubbel CD:n innehåller poesi, prosa och dramatik av och ofta med Erik Beckman - från den vitala Marockanska statens symfoniorkester (1974) till de vemodiga verken Göran Holmbergs far har fått kärlkramp (1988) och Dardanellerna (sänt postum 2001).

Samtal med Beckman vid Rämssjöns strand, nedskrivet av Magnus Florin.

Jag reste inåt landet och kom till Beckmans hus, Viksholm, vid Rämssjöns strand i nordöstra Värmland.. Beckman demonstrerade stolt sin utomhusteater. Ett snett brädgolv och ett skjul med en dörr som kunde öppnas och stängas för entréer och sortier. Där spelades allvarliga pjäser som exempelvis Håka-Per och Bolagsdisponenten eller Mitt möte med en huggorm häromdagen. Beckman såg ut över sjön och öarna, tvärs över viken mot kyrkan där fadern var präst.

"Jag tyckte om den här trakten när jag bodde här. Och jag var väldigt glad när jag kunde komma härifrån. Sedan var jag borta i över tjugo år innan jag iddes ta kontakt med hemtrakterna igen. Nu har kag blivit riktig hembygdspatriot i stället".

Är du patriot också i dina dikter och berättelser?

"Mera än det kan synas, därför att jag har skrivit mig tillbaka hit. Allt som har med natur och överhuvudtaget med scenerier att göra är hämtat från Rämssjön och trakterna häromkring".

Är det en platskänsla som du haft med dig ända sedan du sprang omkring här som prästson?

"Ja, det är det. Jag har alltid misstrott folk som kommer från städer, och från kusten framför allt. På något vis är det här det äkta och allt det andra något slags förfalskning eller överspel. Det är här som verkligheten är riktig och normal.

Hur är det med det sanna och det sköna? Det går inte alltid ihop hos dig?

"Nej, jag tror att tegnérska idealistiska ordkombinationen är totalt tomma för mig. Jag märker inte ens vad det är för spänningsfyllt i dem. Folk blir ofta så förvirrade när jag säger att jag vill ha med inte bara det som är fult utan det som är fel och dåligt också. Och även tankefel, eftersom det också hör verkligheten till".

Vad är det för sanning du avser när du säger att "sanningen är oläsbar"?

"Det är en utmaningsfras. Jag har också skrivit att "det personliga är ospelbart". Och båda sakerna menar jag att man ändå ska försöka göra: alltså både spela det personliga och läsa ut sanningen ut vår tillvaro. Det är mera en provokation mot mig själv och läsaren och möjligen lite lite skepsis också, det är klart. - Värmlänningarna själva, Karlstadsbor, vet inte ens om att det här finns. När jag började ett misslyckat gymnasieår i Karlstad var det ingen som visste var Rämmen låg. Det är nog så fortfarande. Jag har döpt om den här gränstrakten mellan Dalarnaq, Västmanland och Värmland till Rämmenien, därför att den har ungefär samma funktion som Armenien här i världen. Den ligger mellan tre länder som inte vill veta av den.

(Ur ett samtal i juni 1988 vid Rämssjön nära Erik Beckmans hus)

Årsskrift för 2004

Happy Pappy

Denna konstbok har sammanställts av curatorn Malin Ståhl och tar sin utgångspunkt i Erik Beckmans text HAN.

Malin Ståhl om Happy Pappy:

Redan tidigt, under mina studier på Goldsmiths curatorprogram i London, funderade jag på alternativa lösningar kring exponeringen av bildkonst. Varje vecka hade vi seminarier där vi turades om att presentera olika hypotetiska utställningar och dessa erfarenheter ledde slutligen fram till bokserien Happy Pappy.

Happy Pappy är ett nomad-projekt. Det har ingen fast knutpunkt utan befinner sig i ständig rörelse, till och med formatet och publiceringen kommer att variera. Eftersom bokserien försöker vara så flexibel som möjligt är tråden som håller samman de olika numren tunn och rörlig, men varje nummer i serien kommer att bestå av ett fokuserat projekt där idé gestaltas både genom struktur och genom grafisk design. Det från gång till gång varierande innehållet och formen får i sig bli en händelse som sätter igång tankar, aktioner och nya diskurser som skapar möten och nätverk mellan människor.

Första numret av Happy Pappy har sitt ursprung i mitt intresse för två svenska konkreta poeter och deras inställning till språket: Erik Beckman och Öyvind Fahlström. Titeln Happy Pappy, emanerar ur den engelska versionen av Fahlströms manifest för konkret poesi som utkom 1953. På svenska lyder orden: “HÄTILA RAGULPR PÅ FÅTSKLIABEN”. Fahlström förklarar: “sedan jag för någon tid sedan inbjöd ett hundratal hundar på en fjorton dagars lyrikkurs i mitt hem, har jag övergått till att skriva bord (ord-bokstäver)”

Språktecknen kan alltså inte bara analysera och analyseras genom givna koder utan också skapa och skapas genom andra alternativa och ännu inte överenskomna strukturer. Alltså, inte bara en struktur med tonvikten lagd på idéinnehållet utan en som också lösgör sig från sin traditionella ändamålsenlighet, sin tjänande och informativa funktion. Trots att de givna språktecknen är symboler, finns möjligheten att behandla språket som ett autonomt konkret material. “Krama språkmaterialet” skriver Fahlström i en definition av det konkreta. “Inte bara krama de hela strukturerna, snarare börja med de minsta elementen, bokstäverna, orden. Gör ingrepp i stoffet genom sönderdelning: elementen är inte nya men det sammanhang som bildas ger nytt material.”

Erik Beckman intresserade sig för musiken och försökte utveckla en särskilt slags musikalisk roman, där texternas uttryck knyts till strukturernas egenskaper och aldrig till en bestämd betydelse eller intention bakom strukturen. I artikeln “Romanspråk och Språkromaner” (Medborgaren 1964:33, s 7.) påpekar Beckman att språk inte behöver handla om livsupplevelser som redovisas i efterhand, det kan också provocera, driva fram upplevelser i presens. Kanske kan vi tala om det gamla romanspråket som ett språk ‘efter fakta’ och den nya språkromanen som ett språk ‘före fakta’.

Genom att lämna den traditionella, linjära berättartekniken för en mer fragmentarisk och öppen struktur så lyckas både Beckman och Fahlström att hålla kvar sina läsare i läsaktens pågående nutid. Det var deras presens-inställning och deras betoning av språket som en före-fakta konstruktion som blev viktig för mig. Alltså, en materia utan teori men som kan ge upphov till alternativa teoretiska diskussioner när de ständigt nya samhälleliga omständigheterna ska benämnas, formas och omformas. En situation där språktecknen kramar och kramas, skapar och skapas, dekonstruerar och dekonstrueras i en simultan process.

Jag ville applicera denna teknik på min egen curatoriska verksamhet. Många utställningar berättar färdiga historier, åskådaren blir ett passivt vittne vars enda roll är att tyda. Och det som tyds placeras i logikens ordnande fack och blir pusselbitar i begripandet av den manifesta historien. De ligger där och berättigar sina konsekvenser. De flesta konsttidningar och konsttidskrifter består av kritik och recensioner av exposéer och events, som från mottagarens perspektiv hänt någon annanstans vid en annan tidpunkt. Jag bestämde mig för att skapa en plats där ett projekt kan initieras och utföras och sedan mottas och upplevas i presens, men inte diskuteras. Diskussionen lämnas över, den överlämnas.

I stället för att definiera ett tema och riskera att producera ett slutet projekt så valde jag att inleda Happy Pappy-serien med en text av just Erik Beckman. Texten heter HAN med stora bokstäver och är tagen ur boken Kommunalrådet Cyklar Förbi. Jag erbjöd sexton konstnärer från olika delar av världen att skapa verk som respons på Beckmans text. Allt var väldigt öppet. Den enda restriktion konstnärerna hade var att verken skulle anpassas till den tryckta sidan, alltså pappersreproduktionens villkor. Valet av konstnärer var ganska slumpmässigt; konstärer jag känner, andra rekommenderades och konstnärer vars verk jag sett på utställningar och blivit intresserad av. Jag ville kort sagt samla så många olikheter som möjligt. Nästa nummer av Happy Pappy tar som utgångspunkt en curatorisk modell påhittad av Amerikanska konstkritikern, Lucy Lippard 1970. Projektet kommet att bestå av en fördjupad undersökning av de problem som blir aktuella när en metod från en speciell konstriktning förflyttas till en annan. Som i det här exemplet, när en idébaserad metod tillämpas på en mer objektinriktad, som omvandlas och anpassas till den tryckta sidan. Lippard var engagerad i den nya konceptkonsten och till sitt projekt i tidskriften Studio International bjöd hon in kända konceptkonstnärer som Laurence Weiner, On Kawara, Sol Lewitt osv. Den tryckta sidan fungerade utmärkt som kontext och arbetsyta för dessa konstnärer, eftersom själva idén för dem tagit objektets plats. Situationen vid den här tiden hade ju blivit sådan att idén om objektet hade blivit viktigare än objektet självt. Som jag ser det idag verkar idén söka sig tillbaka till den gestaltande kroppen, bli ett idé-objekt i stället för en objekt-idé. Eller kanske snarare en tätare sammankoppling och simultan växelverkan mellan det betecknande och själva beteckningen.