Beckman till minne

De stora upplagornas författare blev han aldrig, Erik Beckman. För att poesi faktiskt också är moral skydde han allt som formuleras för den klocklösa evigheten. "Utan felen dör vi" löd Beckmans credo alltsedan 60-talet. Som boren Kafka-humorist ansåg han att den perfekta formuleringen alltid är komisk. Dikten var för honom möda och plåga men tilläts aldrig bli "riktigt avklarnad och fin". (Det var för den "bristens" skull som han tyckte att Birger Sjöberg var den kanske mest levande författaren i svensk litteratur. Om Sjöbergs dödsångestdikt "...som sker vid sommarvakan" skrev Beckman i sin sista bok, Sigges gäng, 1993.) Redan från början var Erik Beckman så dogmatisk, som han själv uttryckte det (läs: konsekvent), att han aldrig behövde ändra på sig. Med somliga förhåller det sig så: deras estetiska grundhållning är så fruktbar och originell att tiden inte springer förbi den. Harmlöst egensinnig var han aldrig, men "ideologisk färdknäpp för någon realpolitiker" riskerade han aldrig att bli. Det är positionsförflyttningar inom ett redan lagt, givet spel han sysslar med i sina nitton böcker - romaner, essäer (= försök), kortprosa, diktsamlingar. Deras grundtema är både sällsamt enhetligt och oförutsebart. I kraft av denna förbluffande oberäknelighet framstår Beckman som en ständig avantgardist i svensk litteratur. Strängare, och bättre poetik än Beckmans finns inte. Sveriges vildaste författare kallades han på 70-talet. Något mer fjärran från det pretentiöst och fisförnämt andliga än hans texter kan knappast tänkas, och visst finns där ibland rabelaiskt burleskeri, slapstick och actionabsurdism, Och i hans uddiga kortprosa mötte vi allt som oftast Snus-Holger, han som varken snusade eller hette Holger. Tyvärr kom en del kritiker och läsare att ibland reducera Beckman till en rolig fan - ett trubbigt, okänsligt och ofarligt men efterhängset epitet. "Utan desperation och insikt i ett absolut elände kan man inte vara humorist", deklarerade han i en intervju häromåret. Komik och tragik, lågt och upphöjt gick ständigt ihop i hans texter. Men för den som läste och lyssnade noga tog det sorgsna över allt mer, melankoli, ångest och dödsmedvetande. Påhittade saker och händelser ville den sinnliga materialisten Erik Beckman inte veta av. Han skrev decentrerade böcker utan intrig och enhetliga subjekt. Händelserna utspelas i språket ("Alla berättelser handlar om sig själva") - och han var en författare som kunde vara på lysande språkhumör. Ledmotivet består snarast i en musikalisk struktur. Mest var Erik Beckman väl en författare för författare, varmed förstås att hans betydelse för svensk litteratur har många aspekter. Hans läsare utanför den kretsen kunde kanske inte räknas i flertusental men var desto mer entusiastiska och hängivna. Ty man kan känna sig upprymt förtvivlad när man läser Beckman, eller lite lycklig över att få lära sig att "fullständig mening är det värsta en människa kan råka ut för". Mig har hans böcker givit åtskilliga ögonblick av den eufori han med bondkomikens tolkning definierade som "det är bra när det är så här bra". Somliga dödsbud når en sent men inte desto mindre drabbande. Först i måndags eftermiddag fick jag veta att Erik Beckman är död; idag begravs han. Den 8 juni mötte han stilla den osymboliska döden i Manfred Björkkvists och Olov Hartmans "felstavade Ciggtuna". Där bodde han under de år som blev hans sista. Men det är till sitt Rämmänien i östra Värmland han nu flyttar för gott. Där, i det han själv kallat "treriksröset mellan Humor, Förnuft och Kärlek", har han för alltid sin adress.

Gun Zanton-Ericsson

© Texten skyddas av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är förbjuden. Erik Beckman-sällskapet