Essä av Sven Hansell

"Livet är till för folk"

Det ursprungliga misstaget inträffade kanske inte när Adam och Eva åt av kunskapens frukt, utan när gud skapade människan till sin avbild. Då instiftade han den första verkliga spegeln. Hädanefter blev idén om en människa utan spegel absurd, för spegelbild och jagkänsla tycks oupplösligt förenade. I helvetet däremot förekommer inga speglar. När Jean-Paul Sartre i pjäsen Inför lyckta dörrar placerar människan i underjorden existerar varken fönster eller speglar. Kvar finns bara medmänniskornas kritiska omdömen. Var och en av dem är de andras bödel.

Alltifrån Platon har föreställningarna om subjekt och jag formats av metaforer som spegel, grotta och sol. Men speglingen och reflektionen är också metaforer som bejakar det manliga begäret, har man påpekat från feministiskt håll. Mannen har sökt identitet på bekostnad av en relation till det som är olikt, den andra, kvinnan.

- Den som lär känna sitt jag, heter det hos Atterbom, handlar som en man.

- Yttervärlden, skriver Gunnar Ekelöf, är en spegel vars baksida vi bara kan lära känna om vi lär känna oss själva.

Men hos Erik Beckman är spegeln krossad. Det finns inga monolitiska jag, inga ointagliga berättelser, inga stora berättande bågar, ingen reflektion där diktjaget urskiljer sin identitet. En fjärran spegel har gått sönder redan från födseln, eller kanske kan man säga att Beckman dröjde länge med att födas.

Betraktar vi Beckmans roman Jag känner igen mej från 1977 är hans bild på omslaget skivad, uppdelad. Självporträttet är fullt av förvrängningar. Ändå heter boken Jag känner igen mej. Erik Beckman bjuder in till någon slags identifiering. Hur går det till?

Boken har tre huvudpersoner. Först är det Erik Beckman själv. Han besväras av misstanken att han inte är född. I tre avsnitt skriver han sina memoarer för ofödda. Han vill gärna få chansen att födas, för det är att vinna ett riktigt liv.

För det andra har vi "Sabotören". Han är banktjänsteman i Zürich och arbetar med att sprida desinformation. I sin ungdom skar han sönder tvåtusen ryska fallskärmar och efter kriget har han saboterat mängder av naturliga reformer och omvälvningar i känsliga delar av världen. Sabotören säger inget om sig själv och är en av de tråkigaste och farligaste personerna i Europa. Nu har Erik Beckman kommit honom på spåren. Erik tänker sticka ner honom med en kniv.

För det tredje finns Lotta Simonson. Hon är fysiolog och idrottskonsulent. Ursprungligen kommen från Filipstad pendlar hon i romanen mellan Budapest och Wien. Lotta tar helt sonika över boken i slutkapitlet när Erik och Sabotören försvunnit. Hon är romanens egentliga sanningsvittne.

Bokens disposition är komplicerad. Fiktionsnivåerna är ihopvecklade som i avancerad origami. Man har svårt att se hur det är gjort, men läsaren får känslan av en ädelsten. Kärnan är hård, skarp, gnistrande, facetterad i myriader av slipningar, fokuserad från ett dussin positioner och reflekterande en enda grundläggande princip. "Life is for People", som en av romanens många gestalter får säga. Eller med Beckmans egen översättning: "Livet är till för folk."

Erik Beckman leker med spegelbilden, med det personliga materialet. Han gör det till en del av berättarfiktionen. Läsaren känner igen honom själv och andra namngivna personer, som t.ex. statsrådet Anna-Greta Leijon. Miljöerna är exakt återgivna. Där finns såväl broarna i Karlstad som Folkhögskolan uppe i Prästmon. Men sabotaget är inte långt borta. Författaren placerar den realistiska berättelsen på dödsbädden. I likhet med den detaljerade skildringen av hur general Franco ligger och dör så dör också det konventionella återgivandet. Texten tar sig friheter.

Diktjaget berättar om åren i Karlstad. En ungdomstid glimtar förbi. Han blir kysst av fröken Holm. Kyssen ger en känsla av "från och med nu" ett slags provisorisk födelse, men ingenting är riktigt självklart. I Karlstad är själva grunden för livet ofattbar, vettlös och bör överges. I Budapest är det en annan sak. Öststaterna är inte obegripliga och lutherska utan enkla och heroiska. Det dröjer inte länge förrän diktjaget Erik Beckman har transformerats till en genomskinlig stridsvagn som åker omkring i Ungern och observerar allt utan att själv uppmärksammas. Romanen konstaterar att världen går efter två klockor. En för det materiella och en för det andliga; en för den konkreta livsnivån och en för det abstrakta tänkandet.

Jag känner igen mej är en bok som i hög grad handlar om gränser. Diktjaget reser ständigt. Han flyger, åker tåg och färdas med bil. Där finns små och nära gränser; som Närkesgränsen, Värmlandsgränsen och gränsen till Bergslagen. Men där finns också den mer livsavgörande gränsen; mellan Österrike och Ungern. Ungern står för det sanna. Österrike är marknadskapitalism. Det blir tydligt att när Erik Beckman ska skriva om sig själv är det inte spegeln som blir förstahandsvalet. Det är gränsövergångarna. Gränssnittet går rakt igenom själva berättandet, går rakt igenom honom själv och skivar följdenligt porträttet på omslaget.

Diktjaget Erik Beckman fungerar som läsarens alldeles särskilda lockfågel. Men det är en bedräglig läsaridentifikation. Han hänger intimt samman med Sabotörens obehagliga gestalt. De är varandras motsatser men också beroende av varandra. Sabotören är helt och hållet förnuft. Erik Beckman inkarnerar kroppen, och han allierar sig med de utomparlamentariska och progressiva krafterna. Spefullt ger han sig själv öknamnet "Kniven". Finurligt driver han Sabotören framför sig tills det uppstår kortslutning i hela den intellektuella apparaten. Sabotören får sparken från sitt jobb och avfärdas därmed ur berättelsen. Det innebär också att alla hinder för Erik Beckmans födelse är bortröjda. Han kommer till jorden i Helsingfors, Finland. Ett land och en plats som när boken skrevs kännetecknades av den s.k. "finlandiseringen". Finland var ju ett gränsland som tvingades till en uppmärksam balansgång i det kalla kriget mellan öst och väst. I denna symboliska zon mitt emellan politiska stormakter ser något nytt dagens ljus.

- Jag har drivit en sabotör på flykt ut ur historien, ropar diktjaget. Hitåt kvinnor, servitörer och prisutdelare!

Med detta får boken en ny vändning. Både Erik Beckman och Sabotören har försvunnit ur texten. Lotta Simonson tar över berättelsen. Man kan kanske säga att hon är specialist på gränsövergångar. Hon arbetar såväl i Österrike som i Ungern med fysisk träning. I Ungern förestår hon en träningslokal. Alla svävar elegant över redskapen. I Wien kallas rörelseträningen terapicenter. Deltagarna vandrar runt i en ring. Som byggklossar kommer alla romanens motiv tillbaka, blott en aning förändrade. Istället för att resonera upprepar romanen motsättningarna mellan abstrakt och konkret, intellekt och kropp, kommunism och marknadsekonomi.

I denna sista avdelning träffar vi på en ikonmålare som kallas "Lokomotivet". Det är hans erfarenhet som har gett romanen dess namn. "Jag känner igen mej", säger han. Som ikonmålare bryr sig Lokomotivet bara om likheter. Fem dagar i veckan tillverkar och säljer han ikoner som alla är identiskt lika. De återger en upplevelse som en gång förändrade hans liv. Ikonen är ju ett fönster mot himlen. Han gör hemskt dålig konst. Det är Maria och barnet, änglar och julstjärnor. Men det konstnärliga är inte det viktiga i hans fall. Ikonmålaren visar på romanens grundläggande princip. Han låter sig inte manipuleras av förnuftet. Han intellektualiserar inte sina upplevelser. Han är obrottsligt trogen sin upplevelse. Han har en gång fått en startpunkt och den håller han fast vid.

I Erik Beckmans texter är det aldrig fråga om hur man vet en sak. Filosofins ständiga undran hur vi når kunskap, hur man resonerar eller hur jag vet att jag är jag, återfinns inte i Beckmans författarskap. Han ger inte några världsförklaringar och bygger inte upp några kausalkedjor. Romanen upprepar en form, en struktur. Den pekar på gränsövergången. "Jag känner igen mej", säger ikonmålaren och målar samma sak varje dag. Mot medvetandets upplysta orsakssamband sätter romanen en kroppens logik, en som inte hör till orsakslagarna, utan snarare till analogiprinciperna. Känslor vandrar inte i gåsmarsch. De söker sin like.

I stället för oändliga frågor och svagsinta "hur" formar Erik Beckman sina böcker med det lilla ordet "att". Suveränt kan konstnären konstatera att tingen finns. Att de kan ordnas i kataloger och listor. Att man kan göra saker. Att förväntningar kan brytas. Förståndet är en organisation likaväl som någon annan, samhällets organisation, bankväsendets organisation eller skitsnackets organisation. Sådant fick Erik Beckman att dra blankt. Livet är lyckligtvis något helt annat. Där kan vi känna igen oss.

Sven Hansell