Essä av Lars Hagström

"Livet, även om
jag dog av det"

Denna lilla essä ska vi ägna åt en närläsning av den tidiga Beckmanromanen Hertigens kartonger från 1965. Utifrån den kan vi också säga en del generellt om hela författarskapet.

Erik Beckmans författarskap hör till de där som är fullt utbildade redan från början och mer eller mindre konsekvent realiserade genom decennierna - inga blå eller röda perioder, inga faser hit eller dit. I 19 böcker körde han sitt eget race, som det heter. Under drygt 30 år av publicistisk verksamhet förde han sitt personliga men ganska stillsamma gerillakrig mot litteraturen - inte för att han avskydde den, utan för att han älskade den! Litteraturen var alldeles för viktig för att tramsas bort, fuskas med eller nötas ut i förstenade former. Det gällde att förnya litteraturen, att göra den levande och hålla den vid liv - det gällde livet, även om man så skulle dö av det...

Så tidigt som 1963, samma år som bokdebuten med diktsamlingen Farstu, skrev Beckman: "Lyrik skall ge läsaren den känslan att han sitter i en stol och läser i en bok."

Redan där har han tagit ställning till hur litteraturen - inte bara lyriken - ska verka. Det var det där om realism igen: Kan litteraturen verkligen efterlikna verkligheten? Hur gör man då, eftersom alla hittills gått mer eller mindre bet? Och vad är förresten verklighet?

Språk eller verklighet
När "jag" i Hertigens kartonger i ett av de många episodliknande stickspåren ger sig ut på engelska landsbygden för att studera livet där gör han det med hjälp av en bok. Bland många saker ser han något som ser ut "som åsnor i en bok om åsnor i lantbruk eller som slusskarlarna i en bok om slussar." Vad är alltså verklighet och vad är språk? (Naturligtvis är det även fråga om ironi; ett frekvent stilgrepp i Beckmans texter.)

Det där är ju en flerhundraårig och internationell diskussion. På svensk botten, och i generationen närmast före Beckman, var den som kraftfullast ställde spörsmålen om realismens egentliga förmåga Lars Ahlin - vars romaner betydde oerhört mycket för Beckman.

Det gällde alltså att hitta andra vägar. Om man ska reducera Beckmans litterära projekt till en enda sats är det just detta: att finna fräscha alternativ. I hans textuniversum finns överallt den svindlande känslan av att Litteraturen, med stort L, i varje ögonblick skulle kunna uppstå på nytt - om än inte i någon ny Big bang. Vi börjar om igen. Vi ger oss inte. (Ett motto som Lars Gustafsson senare skulle anlägga för sina 70-talsromaner - i ett delvis annorlunda syfte.)

I Beckmans fall är det egentligen inte heller någon skillnad på genrerna. Av hans böcker klassas en del som "romaner", en del som "lyrik", några bestod av essäer, kortprosa och artiklar. Postumt även "dramatik". Det mesta satt inom citationstecken, eftersom gränserna är flytande och alltihop egentligen är samma sak! På alla plan, även de litterärt formella, bryter Beckman mot normer och konventioner.

Och, som sagt, det gäller livet! Mot livet hjälper ingen realism...

596 paragrafer
"Livet, även om jag dog av det" står som den första och sista paragrafen i "romanen" Hertigens kartonger.

Den knappt 200-sidiga boken består av 596 noggrant numrerade stycken. Det påminner om all skriftlig framställning som överhuvudtaget är numrerad: myndigheters påbud, budord, katekeser, Wittgenstein, Pascal, bibeln, psalmboken osv. Och vad är väl syftet med att siffersätta delarna i sådana texter, förutom att skapa en överblickbar struktur? Naturligtvis att ge stadga, tyngd och auktoritet åt innehållet. Det gäller livet, även om man så skulle dö av det...

Churchills begravning
Den yttre ramen i Hertigens kartonger är Winston Churchills begravningskortege den 16 januari 1965. "Alla går vi mot Westminster Hall" heter det i andra paragrafen och resten av boken är indelad i kapitel som alla har geografiska namn från London längs kortegens väg.

Men så mycket mer än yttre ram blir aldrig denna yttre ram! Mer än att den fungerar som en metafor för något förstenat och dött. En stor död man i ett stort och numera dött imperium. Försteningen transformeras också till staty, en "svart järnkropp eller om det nu är brons", vilken i sin tur glider över till att föreställa en av romanens gestalter: Claes Thundergrave, mannen som studerade "CT-effekten, uppkommen på vinden en onödig morgon."

Vad denna CT-effekt innebär får vi aldrig riktigt veta, trots att dess upphovsman förklarar och förklarar, om och om igen - mestadels i knackig fikonisering och ofullständig vetenskapsjargong. Vad han i stället tjänar som är sinnebilden för fåfäng strävan efter kontroll, makt - och livlöshet.

Varm och ful
Som motpol till honom står i stället miss Cicely Mary Holmström. När hon öppnar munnen porlar plötsligt ett mera jordnära talspråk fram. Hon är lika varm och frodig som sitt kön, även om hon är ful - till allas förvåning som verkligen älskar henne: "Hon var livet."

Kvinnor får ofta symbolisera livet hos Beckman. Inte det "sköna" livet, snarare det sanna och oförfalskade. Därför är de ofta fula. De är livet. Männen lever dem - och blir kåta på dem - i en rabelaisisk känsla för vällust och sanslös överdrift. (Beckman kallade sig hellre rabelaist än rabulist!) Som Michail Bachtin påpekat om Rabelais är det just det överdrivna, det förvridna, grotesken och i förlängningen skrattet, förlöjligandet, kastandet till marken, jorden, döden, som i sin tur ger upphov till livet i pånyttfödelse och kretsgång. Det måste finnas en död för att något ska kunna leva. Livet, även om jag dog av det...

Motsatsernas spel
Denna polarisering mellan liv och död är synlig i hela Beckmans författarskap, men den kanske är något lättare att frilägga i hans tidigare böcker. Peter Grönborg har i en uppsats om romanen Någon något från 1964 hittat samma motsatspar, plus några till: "språk/stol/centrum/tätort/man/död - verklighet/älg/periferi/glesbygd/kvinna/liv".

Just centrum/periferi är viktigt även i Hertigens kartonger. Personer och händelser glider in och ut i blickfånget. "Jag heter Erik" kan det stå på s. 62 medan det fyra sidor längre fram heter att "det är jag som är Cicely Mary Holmström". Perspektiv växlas, vad som helst kan bli något annat, vem som helst kan när som helst komma fram var som helst - eller, oftare, försvinna ut ur texten.

Horace Engdahl pekar på detta i sin essä om Beckman (BLM nr 2/84, omtryckt i Stilen och lyckan 1992): "Det som hos Beckman kan se ut som ett slumpmässigt val av handlingar beskrivs nog bättre som en frånvaro av privilegierade ämnen. Allt kan i varje ögonblick bli lika viktigt som någonting annat."

Symboler
Därför kan saker och ting dyka upp. En bastu eller dusch (både som substantiv och verb) kan ge utgångspunkten för utsagor om sakernas tillstånd, tingens (o)ordning; i förlängningen en hel filosofi. En tandsköterska dör bort ur texten ett antal gånger. Hon har en mössa som "jag" upprepade gånger slänger i ett sopnedkast - och detta säger något om Guds existens. Det förekommer ett kokt kallnat ägg som kan betyda något ytterligare. De kryptiska kartongerna, de som är hertigens, kan symbolisera det instängda och begränsade från vilka "vi" då och då blir "försöksutskrivna". (Men vi lyckas dåligt på vår livspermis och slutar kortegen vid graven med benen fast i marken som "massframställda raka och upprätta rör ... en skog av blinda järnrör, förmodligen tomma." Det ekar av Beckett.)

Saker och ting behöver dock inte alltid betyda något annat. Det finns utrymme för busiga pojkstreck med stulna tuppar eller en anekdot om mannen och fruntimret som kommer till hotellportieren och vill ha ett tillfälligt rum: en våldsamt komisk diskussion uppstår - som bl.a. rör sig om en kran, en rörfot, en vattenpost och en krusbärsbuske. Snacka om het gröt!

Parodier
Ett helt kapitel kan vara en parodi på T.S. Eliot. Språk- och meningskritik, som noter till ett öde land, regnar bokstavligen ned från himlen i form av "Eliots lappar" - naturligtvis numrerade.

Ett annat kapitel kan vara en Paulus-parodi. Vi citerar paragraf 342:

Ty av tron allena återstår - något tillspetsat - endast tron allena, men den sanna verkligheten är just i tron allena både sann och verklig, liksom den aldrig kan bli annat än sann och verklig för dem som står inför själva sanningen och verkligheten, vilket tron själv gör, fast inte skild från sanningen och verkligheten, utan som en del av denna, som ingenting annat är än själva den sanna verkligheten.

Som den prästson Beckman var ägnade han sig hela livet åt sitt mödosamma fadersuppror. Han kritiserar ihärdigt alla slags överbyggnader och ideologier i Ahlins anda, men olikt denne även kristendomen som sådan. Den kyrkliga retoriken parodieras (hela romanen Katt och sten från 1984 är en bibelparodi) men ändå kan parodin negeras av sig själv! Paulus-parodin är humoristisk mest för att dess original i sin omständlighet är humoristiskt. Så bortom bibelspråket finns en "sanning", en "verklighet", som är intill förväxling lik den som finns i självaste bibeln. "Livet, även om jag dog av det" skulle ju kunna vara en högst nytestamentlig fras.

Ordmusik
Parodi och ironi, budskap och syfte, form och innehåll, stil och språk, saker och ting, himmel och jord - och ord. Återstår repetitionen, och med den också musiken.

I lyriken är det lätt att se (och höra) musik. Men även i Beckmans prosa är den tydligt framträdande. En text kan vara som en roman, musik som en symfoni - i alla lägen förekommer en upprepning, omtagningar, och med dem en variation i musikalisk bemärkelse.

Men Beckman bygger inte upp några stora byggnadsställningar som leder fram till bombastiska klimax eller hisnande peripetier - han har slängt Aristoteles på sophögen. Han har f.ö. bekänt att han aldrig "skulle kunna bygga upp en intrigroman" utan rör sig snarare i sidled än djupled, på marken snarare än i höjden, med uttrycket snarare än intrycket. I det avseendet liknar han faktiskt Erik Satie.

Det kan röra sig om refränger i Beckmans ordmusik, fraser som låter bra, som sköna klanger. Men orden kan också vara sökredskap ut i en icke kartlagd erfarenhet, ett område där musiken till synes skorrar illa och rent av låter anstötligt. Absurt men inte surrealistiskt; modernt men inte modernistiskt. Kroppsfunktioner eller kokta ägg, jodå, dem tar vi, men i Hertigens kartonger finns dessutom ett antal färger som envisas med att återkomma. Vad betyder de?

Vi känner igen oss
Men ett konstverk är ju inte nödvändigtvis som bäst om det är fullt ut begripligt. (Vi lär få framhärda i den debatten om vi så skulle dö av den.) "Obegriplig" eller "svår" musik (eller annan konst) - det är ju egentligen bara sådan som vi inte känner igen. Och hur skulle vi någonsin kunna komma någon vart om vi inte någon gång utsatte oss för sådant som vi inte omedelbart kände igen...?

Eller som Beckman själv skruvar till det i Fågeln som pianist (1986):

Förstår du krokusen i år? Är den inte lite svår? Och stenarna där borta kan jag rakt inte begripa. Ingen mening alls. Driver dom med oss? Tacka vet jag spaljépäronträdet. Det förstår man åtminstone.

Glöm inte att det gäller livet! Vi dör inte om vi inte förstår allt. Och skulle vi dö har vi ju ändå vunnit livet!

Livet, även om...
Frasen som inleder och avslutar Hertigens kartonger har lyfts upp till titel för den hittills enda doktorsavhandlingen om Beckman: Sven Hansells Livet, även om jag dog av det. Erik Beckmans väg till en ny romanform (Symposion, 1991). Hansell menar att frasen kunde sättas som motto, som program, för hela Beckmans författarskap. Han skriver:

    Livskänsla, närvaro och dödsmedvetande är de centra kring vilka Beckmans texter roterar.
    Vanans makt är stor. Som ett spöke återkommer Vanan alltid i våra liv och gör oss blinda, döva och stumma. Vanans vita klädedräkt strimlas in till lärften under Beckmans attacker. Språklig, ideologisk och upplevelsemässig försoffning undermineras och saboteras av ironi och språklig desautomatisering. Nakenheten är målet.
    Ur Beckmans texter hörs en röst som vrålar till läsaren: Vakna! Se ditt liv! Gör något åt det! Gå inte under!
    Kampen mellan förstelning och närvaro förs ständigt i Beckmans böcker. Det är en kamp på liv och död. Livet, om något, är livsfarligt. Livet görs akut hos Beckman. Här finns inga lugna tjänstepensioner eller förtjänstutvecklingsgarantier, men däremot livskänsla - kosta vad det kosta vill.

Kort sagt: livet, även om jag dog av det.

Lars Hagström