Beckman och konstnärsståndet

Poeten, prosaisten, dramatikern, essäisten och litteraturkritikern Erik Beckman (1935-95) blev bara nitton böcker gammal, en övervintrande tonåring mitt i den generation av på sextiotalet debuterande författare som i övrigt så lätt och smidigt hastade in i det kulturella vuxenlivet.  Det har sagts att han förblev det experimenterande sextiotalet trogen. Men det är nog riktigare att säga att Beckman alltid skrev vad han kunde skriva - vilket föll i god jord i det konkretistiska, "öppna" klimat som rådde under sextiotalets första hälft, men hamnade i marginalen när berättande och enkel referens åter togs till nåder i svallvågorna efter strömkantringens är.  Vad gäller poesin var kanske Beckmans deklarerade oförmåga att skriva mer än en och en halv A4 epik inget avgörande problem (och möjligtvis är han också mest erkänd som lyriker - i den hyllningskören återfinns inte minst andra poeter, som Stig Larsson och Katarina Frostensson). Men hur skulle man förhålla sig till en romanförfattare som inte kunde berätta? Författaren Erik Beckman var genomgående en paradoxernas man. I hans poetik stod en dialektisk rörelse i centrum; "varken varken eller eller" men motsättningarnas upplösning i något tredje och viktigare, riktigare.  Kanske är det därför som hans icke-episka romaner i sina bästa stunder producerar en rörelse framåt som känns starkare än berättandets. Kanske är det därför som hans metaforbefriade lyrik tidvis skapar betydelser med en särskild överskridande karaktär av både bild och verklighet; abstraktioner som det går att "ta på".  Det finns helt enkelt hos Beckman en tydlig, nästan monologisk riktning i denna lek med motsatser och med estetiska och etiska normer som gör att han aldrig "bara" är rolig - Beckman är mer än en "språkets honungsrusiga humla, tanklös, naiv och lycklig som en nyförlovad lärka i konjak" (Sven Delblanc), även om han också är ett sådant lustfyllt surr i grammatiken.  Det öppna sluter sig, de befriade orden har ett sikte. I botten på Beckmans särart som ordkonstnär ligger idén om "ordens näsor", vilket också, lämpligt nog, är titeln på den första dikten i hans första bok, Farstu (1963).  Den inleds med följande språkliga trosförklaring: "Inte orden, inte det de pekar på men själva näsorna de pekar med är meningen." Eller helt enkelt: ordet är en av riktning sammanhållen kropp, en näsa, en manslem. Med siktet inställt på de nagelprydda gränser som läsaren ännu inte vet att hon bär omkring på:

Du: av dina tår är några hemliga. De bildar skär i hungerns, törstens, erotikens hav! Du ler förskräckt och du drar kjolen över knäna. Men det är inte jag som pekar eller strandar på dem utan gramma- tiken, ordens näsor, som förför dig!

Programmet "Ordens näsor" fungerar alltså som en frigjord vidareföring av André Gides och Lars Ahlins tanke om konstnären som en "älskare". Liksom Ahlin ville Beckman göra något med läsaren, få henne i rörelse. Erik Beckmans tragik, liksom till viss del Ahlins, var att denna rörelse i realiteten oftast blev en flykt i förtid. I förhållande till den sköna litteraturen var och är vi fortfarande pryda.

Christer Ekholm

© Texten skyddas av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är förbjuden. Erik Beckman-sällskapet