Vindeln/Tidskrift för Västerbottens Läns Ungdomsskolors Elevförbund / Nr 4:1964

Ärade läsare!
Detta är ett specialnummer om författaren Erik Beckman. Vindelns trettioandra årgång inleddes med ett nummer om författaren Staffan Larsson - årgången börjar och slutar sålunda rent skönlitterärt. Det är red:s (Jacques Tersmeden) förhoppning att vår läsekrets skall uppskatta att tidskriften på detta sätt för vidare sina litterära traditioner.
Erik Beckman gjorde 1963 en uppmärksammad debut med diktsamlingen ”Farstu”. I höst kom hans första roman, ”Någon något”. En ovanligt enhällig press har hälsat den med största intresse. Att påstå att Erik Beckman är en av våra djärvaste och mest aktuella författare torde icke vara någon överdrift.

Specialnumret är i sin helhet skrivet av Erik Beckman, och innehåller enbart opublicerat material - det är följaktligen en presentation av författaren, gjord av honom själv.

ERIK BECKMAN: SKRIVARJAGET - en självbiografisk skiss

Enligt prästbetyget och förlagsannonserna är jag född i Vänersborg. Några kritiker ansåg sig därför kunna knyta mig till en Birger Sjöberg-tradition när jag debuterade. Men min Vänersborgsvistelse inskränkte sig till sammanlagt en månad, tre veckor före födseln och en därefter. Sedan återfördes jag till det prästhem i mellersta Dalsland där familjen verkligen bodde. Jag är alltså prästson.

När jag var fyra år flyttade vi till Rämmen i Värmlands bergslag. Jag räknar mig helt som värmlänning. Socknen består av bolagsägd skog, bolagsägda timmervägar, kalhyggen med epilobium och ris, ett nät av småstigar från tiden före bolaget och en sjö med många holmar. Runt sjön ligger hus men ingenstans tillräckligt tätt för att bilda byar. Tegnér bodde där en gång. Tegnér finns inte med i det jag skriver men skogen, fallen med epilobium, stigarna och sjön finns kvar.

Elva år gammal inackorderades jag i Filipstad för att gå i realskola. Jag cyklade mycket och fort på gatorna och gick mycket på bio. Jag ansågs skriva bra uppsatser men blev kvarsittare några år, vilket var ett plus i kamratkretsen. Jag bättrade mig och överfördes tills Karlstads läroverk, där jag hävdade mig någorlunda som detektiv-assistent Hansson i många skolspex, modell detektivfars.

Jag var dålig i alla ämnen inklusive svenska och slutade skolan för att bli musiker. Efter en kurs vid Folkliga musikhögskolan i Ingesund var violinistbanan slut. Lärarna menade att jag hade för lång hals och för beniga fingrar, jag menade att jag inte var violinist utan kompositör. Min far hade dött, familjen koncentrerades till Uppsalatrakten och jag blev åter gymnasist, nu med många s.k. intellektuella intressen. Dessa bar mig ganska ledigt till en studentexamen. Jag skrev dystra dikter i 40-talsstil och var med om att redigera en gymnasistantologi för FIB:s lyrikklubb. Där förekom jag för första gången i tryck.

Under studentåren i Uppsala och Lund ändrade jag livsinställning och livsföring många gånger och tog en examen med litteraturhistoria, teoretisk filosofi, pedagogik och nordiska språk. Jag skrev ytterst lite, jag hade för gott om tid. Men hade någon sagt mig att jag aldrig skulle kunna skriva mera hade jag antagligen blivit förtvivlad. En prosalyrisk svit om Rämmen gick i ständigt omarbetat skick runt i diverse tidningar och tidskrifter. I lumpen i Ystad skrev jag en lång dikt som hette Fyllot Alfred.

Nygift och mindre letargisk än förut sökte jag så småningom tjänst vid folkhögskola och kom till Hola i Ångermanland. När arbetet där började, började jag skriva igen. Det var den starkt reducerade friheten som satte maskinen igång igen - därför är jag inte alls säker på att en författartillvaro utan annat yrke skulle vara till nytta för mig. Redaktionerna fick åter skicka tack och returer till mig. Fyllot Alfred, nu under den skönare titeln Kärleksdikt under morotsträd, inflöt i den unglitterära Rondo och så småningom ryktades det att Bonniers skulle vara intresserade av en hel diktsamling. Alltså intalade jag mig att jag skrev ett beställningsarbete , och debutsamlingen Farstu tillkom ganska lätt under ett par härliga vintermånader 1962. Enda äldre gods var kärleksdikten och den prosalyriska Rämmen-sviten Bruden och byxan som jag tog med av närmast sentimentala skäl. Med ytterligare några tillägg och efter en som jag tyckte evig väntan kom Farstu ut våren 1963. Den bedömdes som glad och utåtvänd, och glädje och utåtvändhet var för mig samma sak när jag skrev den. Jag tyckte själv att stilen var helt ny för mig och ser fortfarande med en viss förvåning på bullersamheten i det jag presterat från och med Farstudikterna.

Bullrandet fortsatte i romanen Någon något, som tillkom på hösten 1963. Men språkfilosofiska och roman teoretiska resonemang låg i luften och de har alltid intresserat mig; därför kom berättarglädjen att blandas med en genomlöpande språkanalys och vissa rent intellektuella problem, som jag åtminstone själv vill se som närmast kunskapsteoretiska. Boken kom hösten 1964 efter en årslång väntan.
Varför skriver jag och varför skriver jag som jag gör?

Motiven är många och dunkla. Någonstans måste man börja, t. ex. här: De flesta situationer i livet duger inte som något annat än konstnärligt motiv. I situationen leds man vid den, blir nervös av den, blir skrämd av den osv. och glömmer givetvis allt vad konstnärskap heter. Men man godtar inte obehaget och efteråt uppstår lusten att göra rent efter sig, skriva sönder obehaget och få protokollet värt att läsa. Hur rengöringen sker är inte det viktigaste: man kan analysera obehaget eller släta över det, göra det tragiskt eller komiskt. Men själv behöver jag en någorlunda uppsluppen och självsäker stämning för att kunna få orden att fungera; därför blir kanske texten ofta mer uppsluppen än motiven egentligen ger anledning till. Det är många minnesbilder, pinsamma intill gränsen för vad man orkar tänka på, som i mina texter dyker upp som starkt snedvridna och till synes helt verklighetsfrämmande farsbilder. Det goda humöret var inte gott från början. Skrivmaskinen blir på så sätt ett magiskt redskap, alstrande besvärjelser över livet. Min primärreaktion inför nya ting och människor är att de kan bli obehagliga för mig. Jag håller mig t.o.m. med en privat författarteori, vetenskapligt sett alldeles orimlig, att nervositeten inte kommer inifrån utan utifrån, som en ström från tingen och människorna mot mig. Helt naturligt då jag inte riktigt vant mig vid att bedömas som utåtvänd, frodig, gemytlig, livsberusad osv. Men i texterna gör jag mig uppenbarligen sådan mer än livet, där sådant är behagliga undantagstillstånd. Vardagliga föremål av alla de slag finns det gott om i texterna - och jag trivs verkligen bättre med dem sedan jag skrivit om dem. Att rent språkligt behärska sin värld är att i mån verkligen behärska den. Den kanske enda av mina litterära figurer som jag försökt visa mitt medlidande med och inte satt in där för att oskadliggöra något med är stolfabriksarbeterskan Lovis i Någon något. Hennes särdrag är nämligen att hon inte kan få någon reda i livet med ordens hjälp. Fast jag vet att uppfattningen är orimlig kan jag inte låta bli att förvånas över att människor som inte är konstnärligt utövande ändå tycks klara sina liv så bra. Vad gör de med sina ting, människor och livssituationer? Hur uttrycker de sina reaktioner?

Konstnären som revoltör - ja naturligtvis. Det kan man konstatera utan att därför bli agitator och världsförbättrare. Det konstutlösande missnöjet är av trivialare slag och det är sällan samhällsinstitutionerna som är skuld till det. Kanske det där lilla missnöjet hör till livets mera fasta bestämningar. Kanske är jag något slags existentialist - men jag har aldrig satt mig in i vilka ytterligare teorier jag i så fall skulle ha och jag misstänker att sådana teorier skulle generalisera mera än jag är beredd att göra.

Det är möjligt att skrivandet befriar en från kravet att ha fasta åsikter och åskådningar, ett krav som annars säkert skulle kunna kännas starkt. Man vill så mycket som möjligt kunna identifiera sig med det som växer fram i skrivprodukterna, och det är inte självklart att detta som växer fram är helt dirigerat av författaren. Men just i mina skriverier tycker jag mig skymta en tendens som möjligen kan komma att likna en åskådning. Jag vill reducera människor så mycket som möjligt till enkla förnimmelser, simple ideas - jag tror de ser sin omvärld klarare och förstår varandra bättre där nere. Jag förstår inte den strävan efter ideologier som kännetecknar så många. En total avideologisering är förmodligen varken möjlig eller önskvärd men nog rymmer väl varje ideologi ett frö till dogmatism, formalistisk inskränkthet och bristande verklighetskontakt. Därför ser jag furst Mysjkin i Dostojevskijs Idioten inte som den fullkomligt ”goda” människan, som många uttolkar och för all del också Dostojevskij själv gör, utan som en man utan speciella egenskaper och tänkesätt, en man av simple ideas bland av miljön förstockade ideologer.

För närvarande är jag så upptagen av denna människa utan överbyggnader att jag förmodligen både förenklar problemen och ser mitt eget skrivande ur en alltför snäv synpunkt. Jag minns att Farstu skrevs utan intresse för resonemang över huvud taget, men jag läser numera in sådana i dikterna. Där fanns två dikter, Trosförklaring Farstu 1 och Trosförklaring Farstu 2, som nu är mera övertygelse än de var då. I nr 1 tungomålstalar några ideologiska grupper extatiskt i sina respektive rum men möts sedan i en ”farstu” av simple ideas, den gemensamma lokaliteten, och kan sedan återgå till sina positioner i livet med nyvunnet samförstånd och precisera sig själva med enklare och mindre åtskiljande egenskaper, sko- och skjortnummer.

TROSFÖRKLARING FARSTU 1

Limpan - eller i detta ungefärliga
sammanhang snarare: lampan
tänder konturerna i våra

ungefärliga ansiktsovaler
och vi blir vi vi vi.
och du du - Fjodor Rainer Maria
blå i ansiktet och nära nära
vå vara vi - nära du du
nä nära - vi vå våra vi

Innesluts i vi vi vi
Gud och pingstförsamlingen
Marx och manifestet
vi gu och pi gu o pi
vi ma och ma ma o ma
talar tunga mi o tunga di
tunga vi o våra tungo vi.

Men någon går ut
och svär - fan
och någon kommer in
och ber - gud
och de möts;
i farstun.

I farstun!
Och vi fattar alla tag
och vräker lampan över ända
och rusar ut och möts: i farstun
och hittar lösningen och hem:

Afrikan till Afrika!
Pakistan till Pakistan!
Vällingbo till Vällingby!
Jag till Prästmon!
Per till Perstorp!
Göte Göteborg!

Lär oss våra språk och dialekter
numret på vår sko och skjorta.

Och i min lumpardikt Kärleksdikt under morotsträd fanns en kärlek som inte krävde skönhet, intelligens och sådant av motparten. Den krävde egentligen ingenting och är kanske alldeles orimlig för människor med värdeskalor och normsystem. Men den skulle kanske inte vara orimlig för furst Mysjkin. Trots att även marxistiskt tungomålstalande förekom i Trosförklaring Farstu 1 känner jag mig som en marxist åtminstone i synen på ideologiska överbyggnader. Folk har aldrig tillräckligt tillfrågats om sina tankesätt och önskningar. Idégivarna tiderna igenom ger ideologiska svar och motsvar i en prydligt sammanhängande kedja men representerar bara sin egen intellektualistiska eller profetiska kast - vilka föreställningar hade de andra, de anonyma? Speciellt otrevlig blir när den s.a.s. går händelserna i förväg och inordnar otillfrågade människor i grupper. Augustinus osynliga gudastat och likaledes osynliga världsstat är lika avskyvärd vilken tid den än uppträder. Svensk folkkyrkotanke verkar ju hyggligare, men hur är det nu med kyrkklockorna som pinglar lika för alla, oavsett vem som vill höra på? Alla är lika välkomna eftersom de i någon ”faktisk” mening verkligen hör dit. Jag minns en högt uppsatt kyrkorepresentant, som kallade en uttalat antikristen motståndare för ett exempel på ”ofullgången kristendom”. Just i livsåskådningsfrågor är sådana propagandistiska definitioner vanliga, och det är självfallet beklagligt om ideologerna inte kan kämpa utan sådana vapen.

Jag tror att litteraturen just där kan ha en liten uppgift. Författaren kan aldrig tala för någon annan än sig själv och vill det väl knappast heller - ett krav på originalitet i någon mening tycks i regel hindra honom från att bli ideologisk grupprepresentant. Och han kräver inga motprestationer - läsaren kan gilla eller ogilla som han vill, han kan stanna där han är, han behöver inte ens köpa boken och tvingas inte offentliggöra sin uppfattning genom att skriva på listor. Ändå får han ett stycke erfarenhet att ta ställning till och jämföra sina egna erfarenheter med.

Risken är förstås att författarens uppfattningar blir alltför lite intressanta, att han bedöms estetisk, teknisk, som enbart författare när han till äventyrs har andra intentioner. När Kurt Salomonsson kritiserade LO i romanform teg de berömda. Radiomän drabbas av idiotiska åtal för brott mot trosfridsparagrafen men författare går fria. Dikten blir ofarlig konst som varken stöds eller bemöts på idéplanet. Men i gengäld blir den verkligen fri och kan ge sina tvärperspektiv på tillvaron utan påtryckningar från något håll. Jag tror att vi i alla andra verksamheter är ofriare. Och att en och annan läsare ändå berörs, både positivt och negativt, kan jag trots mitt föga omfattande och föga publiktillvända skrivande intyga. Berörs - men utan att byta bort något av sitt gamla jag. Det räcker att vi stärker vår redan gemensamma uppfattning, så som goda vänner resonerar. Gillarna gillar och ogillarna ogillar. Någon väckelse kring en bok tror jag inte på - den måste i så fall vara propaganda styrd. Ingen bok är till för alla, men det finns nog böcker för alla.

Men i skrivarsituationen vid romanmanuskriptet aktualiseras knappast något av alla dessa problem. Publiktillvändhet, originalitet, läspåverkan osv, hör för mig till eftersnacket. Vid skrivmaskinen finns inga alternativ. En rad känns bra, och då kommer den med. Särskilt dikterna bestämmer sig själva - jag kan skriva dem i tio eller tjugo versioner men är aldrig osäker om när den slutgiltiga dyker upp. Att välja andra uttryckssätt blir plötsligt omöjligt, dikten är färdig. Prosan behöver nog planeras bättre, men över utformningen mening för mening råder samma oåtkomliga inre lag och inga överväganden.

Att skriva om sig själv är som att rita i vatten. Bilden upplöser sig innan den är hel. Jag är som sagt född i Vänersborg, och jag vet inte om det som sedan hände är mera preciserbart nu än det var då, 1935.