Poesi

Erik Beckmans poesi

Farstu (1963)
"Sin estetik redogör Beckman för i inledningsdikten Ordens näsor, liksom Tidens tåg ett mästerstycke av underfundig, distanserad livsbetraktelse.
Beckman inser att vi till stor del lever i språket. 'Meningen' finner vi inte i orden som sådana och inte i 'det vi pekar på', men i språkets spel, i grammatiken, som förför oss så snart vi kommer över i det hemlighetsfulla eller av konvention belastade, men som också uttrycker en verklighet som förblir vår, praktiskt preciserbar och möjlig att 'bita i', och det gör Beckman, både med originalitet och kraft."
- Karl Erik Lagerlöf / GHT 26 april 1963

Varifrån dom observeras (1966)
"Varifrån dom observeras är Beckmans mest konkretistiska text, men saknar därmed inte vare sig symboler eller argumentation. Trots en total sammanblandning av språkfunktioner behåller dikten en grundläggande episkt berättande karaktär med 'textfiguranter' infogade i en rörelse från konception till död. I diktsamlingen och i författarskapet är sexualiteten den centrala bildgeneratorn för frihetens ögonblick, autenticitetens övergång i alienation.
   Lägger man musikörat intill Varifrån dom observeras förnims ett myller av toner. Dikten kan - allegoriskt - beskrivas som en oharmonisk treklang vars tonalitet byggs upp av tonsättarna Harald Fryklöf, Igor Stravinskij och Anton Bruckner. Förenade bildar de ackord av parodi, patos och distans. Den musikaliskt inspirerade 'totalroman' som Beckman hade planerat innan Hertigens kartonger fann sin form, får nu sitt första uttryck.
    Diktsamlingen har en frisk och djärv lekfullhet i ordbehandlingen och en alldeles obesvärad ljudassociativ verksamhet som lägger ord intill ord."
    - Sven Hansell / Ur Livet, även om jag dog av det (1991)

Kyss er! (1969)
"Erik Beckmans långa dikt Kyss er! är indelad i fyra avsnitt: Röven på sladden, Röven i världen, Röven på båten och Röven i verkligheten.
    Det är Beckman själv som valt att kalla den 120 sidor långa boken för 'dikt'. Partiellt versifierad och rytmiserad roman vore en visserligen längre, men kanske bättre beskrivande term.
    Röven är namnet på huvudpersonen (det inskärps att han är från Västmanland) och sladden han sitter på i första delen är en elektrisk sladd som leder till den programmerade undervisningsmaskinen EDUCT, en sällsamt solipsistisk indoktrineringsmaskin som vill få Röven (oss) att tro att de makthavandes värderingar också är våra.
    Med en uppfinningsrikedom och språklig fantasi som verkar outttömlig öser Erik Beckman sin ironi över de mäktiga i vårt samhälle, över politiska och ekonomiska maktinnehavare som i korporativistiskt samförstånd vill framställa sig själva som (och göra oss till) snälla små 'kristusar' (det är Beckmans egen benämning i avsnittet Röven på båten) heliga och goda. Om detta låter torrt och abstrakt så är det mitt fel, Beckman är sällan abstrakt, han är köttigt och saftigt konkret. Och han är enormt rolig."
    - Magnus Hedlund / GHT 15 nov 1969

Tumme (1974)
"I begynnelsen var ordet och ordet blev kött. Men inte för Erik Beckman. Han vänder som vanligt på steken: i begynnelsen var köttet och köttet blev ord. Människorna, tingen fanns och de gav sig själva sina beteckningar, eller med Beckman: sina bilder.
    /.../
    När så tingen och allt annat har fått sina bilder, fått dem av sig själva, börjar bilderna, orden för "alltihop" att hovera sig som autonoma väsen, de tar sig till att bilda egna mönster, att klunga ihop sig, lyssna till sina egna ekoverkningar som aktörer på en magisk scen: de levandegjorda ordens scen. Det kan låta konstbesunnerligt, men i den poetiska praktiken blir resultatet en form av associativ språklig kreativitet som vid närmare påseende visar sig vara underordnad en konstnärlig vilja som bygger med raffinerad beräkning. Och till sist står ordhuset, prathuset, som Beckman säger, färdigt:

Här står huset genompratat
färdigbyggt
Man kan låta
som ett eftermiddagskaffe i det
eller tiga mjölk och sylt och bullar,
jävlar!
Tala tydligt,
tiga,
minnas expolosionen
när vi första gången
nuddade varandras språk.

Det är slutklämmen som lyder så. Beckman gillar det arkitektoniska, älskar att bygga prathus och att göra det med en omsorg som bokstavligen trotsar all beskrivning och därför måste upplevas."
    - Gunnar Qvarnström Hbl 13 aug 1975

Den kommunala kroppen (1979)
"Den kommunala kroppen är inte en riktig kropp. Den är upplöst i en serie planer och beslut, idéer och 'åtgärder'.
    Vad titeln innebär blir inte riktigt klart förrän i samlingens slutdikt, ett magnifikt stycke med titeln Röven och Lotta i himmelriket och underrubriken 'kommunalt oratorium'. Det är hela bokens nyckeldikt. Man bör läsa den med eftertanke. Man kan lämpligen börja med de första raderna, som en liten kort fundering framträder i sin sanna innebörd. Där står:

   Röven och Lotta i himmel-
            riket
   som är staden efter döden
   efter någon övergång som
             ingen märkte

    När man väl vant sig vid det häftiga mötet mellan den manlige huvudpersonens kraftfulla namn och det vagt religiösa tonfallet, så förstår man strax vad 'staden eller döden' innebär. För några år sedan blev alla städer i riket till kommuner. Den kommun där Röven och Lotta (som så många andra av oss) framlever sina dagar är således en stad 'efter döden'. Stadens död gick ganska omärkligt förbi. Ändå är den kommun som uppstod ur de döda lemmarna någonting nytt. Den är himmelsk.
    Här rör sig alltså paret Röven och Lotta. De är gamla bekantingar från Beckmans tidigare böcker. Röven var huvudperson i den praktfulla diktsamlingen Kyss er!, som kom för tio år sedan. Lotta har inte bara förnamnet utan också sin torra saklighet gemensam med den Lotta Simonsson som var en av centralfigurerna i Beckmans senaste roman Jag känner igen mig.
    Röven bär inte sitt namn förgäves. Han är den tunga ohjälpliga kroppslighet som man kan ana. Hur skulle han kunna höra hemma i det kommunala himmelriket? Nej. Han är full av starka olämpliga känslor och förhoppningar, han gläds och hoppas, han förlustar sig och bär sig allmänt tölpaktigt åt.
    Lotta har anpassat sig till den rostfria kommunala verkligheten. Medan Röven älskar Lotta, så finner Lotta endast att hon och Röven befinner sig i närheten av varandra: känslor får vika för geometri. Älska säger hon, 'det låter som nån färg/ En hel hink illgrön acrylfärg/ utspilld över en gräsmatta'.
    Det säger sig självt att Rövens och Lottas förhållande går mot sin upplösning."
   - Sven-Eric Liedman / SDS 31 aug 1979

Kärleksgubbar! Herdedikter (1981)
"'Den enda sannolikheten när det gäller operor - är att någon börjar sjunga.' Denna tänkvärda sentens står i Erik Beckmans nya diktsamling Kärleksgubbar! Herdedikter.
    Med en viss säkerhet skulle man, innan man läst nämnda diktsamling, kunnat förutsäga att man skulle stöta på en klurig, aforistisk, smått oanständig och formellt svåröverblickbar textmassa.
    Och delvis skulle man fortfarande ha rätt. Men det har tillkommit en dimension som oroar läsaren mer än de mest pessimistiska prognoser för tillståndet i världen: här och var tycks texten börja glida in i lyriskt förtätade rader, rytmen förändras och blir jämnare. I likhet med operan som nämndes här i början, tycks Erik Beckman vara färdig att brista ut i sång.
    Naturligtvis inte helt och hållet. Närmast kommer han i några avsnitt i den första sviten, som trots titeln 'lekkamrater kärleksgubbar' är en Eurydikesvit eller en svit om Orfeus och Eurydike efter hennes död.
    Beckmans rytmik är oregelbunden: han har ingen speciell förkärlek för rader som börjar med trokéer, som Lars Forsell har, och han bygger inte upp sina dikter med hjälp av stavelselängder, kvantitativt, som Göran Sonnevi gör.
    Men jag undrar om han inte muttrar sina diktrader för sig själv när han skriver. (Han kan mycket väl göra det tyst, han kan mycket väl göra det omedvetet.)
    För om man börjar läsa hans dikter högt framstår plötsligt ett rytmiskt oefterhärmligt men uppenbart betydelsebärande schema. Bisaker glider undan: starkt känsloladdade eller komiska episoder framhävs."
    - Petter Bergman AB 2 aug 1981

Två dikter (1987)
"Med start i gryningen på Hallands Väderö beger sig dikten TIDIG MORGON VID HALLANDS VÄDERÖ med arbetet i Auschwitz ut på en femtio sidor lång färd till stationen Oswiecim, f d Auschwitz. Dikten har tio avdelningar utan synbart samband; en historia om Albert Engström, en betraktelse över en borgmästare Ditzen, en presentation av den raske och kloke Göran Holmberg...
   Tillsammans med dikten I STORT SETT YNGST med resterna av en riddare, cirka 25 sidor lång, bildar den Erik Beckmans diktsamling TVÅ DIKTER (1987).
    Finns det ett samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz, mellan de skilda avdelningarna i dikt ett? Vem är riddaren i dikt två och vad menas med resterna av en riddare?"
    - Inger Ring / Ur Ordet som tecken (1990)